This blog post is in Swedish. I might write an English version at some point.
—
Nu kommer jag att vara mer personlig än jag brukar vara på nätet. Och kanske lite moraliserande. Jag kan helt enkelt inte låta bli. Så viktigt är det här för mig.
—
Min mamma finns inte. Hon gick bort när jag var 2,5 år gammal. I en bilolycka. Kanske är det därför jag har en otroligt stor respekt för trafiken. Ja, jag var med i bilen men jag minns inget förutom sjukhuset efteråt.
Under hela min uppväxt bar jag med mig henne. Mamma. Fantiserade om hur hon skulle vara om hon var där, vilken relation vi skulle ha. Om hur hon skulle hålla mig i sin famn och trösta mig när jag var ledsen. Om hur vi skulle skratta tillsammans. Och så länge jag kan minnas har jag tänkt att jag en dag skulle få barn och bli den mamma jag själv saknade så.
För några veckor sedan hände det. Jag blev mamma till en fantastisk liten varelse. Varje dag förundras jag över hur det har kunnat skapas så perfekta små kroppsdelar i min mage. Ett litet öra. Ett finger. Tio till och med. Näsan. Allt som finns på insidan. Jag är så jäkla lyckligt lottad som får förmånen att lära känna den här lilla människan. Minut för minut, dag för dag. Och jag föreställer mig vår framtida relation. Hoppas att den bli fin.
Fem dagar hade gått sedan födseln och vi åkte till sjukhuset för återbesök och kontroll. Barnets far har för vana att kommentera bilister som vinglar i sin fil och säga att de förmodligen sitter och surfar. Vilket de oftast gör. På den här bilresan var jag upptagen med att sitta och titta på barnet när sambon kommenterar en vinglande bilist i ljusblå bil. Vi hamnar jämsides med bilen och jag tittar. Killen som kör visar sig ha noll händer på ratten och lika många ögon på vägen. Båda händerna och båda ögonen är istället på hans mobiltelefon. Då och då tittar han upp. Förmodligen styr han med knäna. Detta på en flerfilig väg med mycket trafik.
Hormonell och emotionell nybliven mamma som jag är börjar jag genast gråta. Tårarna rinner och jag hulkar hejdlöst.
Den här killen har “makten” att skada. Att döda. Han tror att han har koll men inte sjutton har han det. Hans möjlighet att reagera på plötsliga händelser är kraftigt nedsatt.
Jag gråter. Gråter vid tanken på att han kan köra in i en familj och beröva ett barn någon av dess föräldrar. Eller beröva föräldrarna deras barn. Gråter för att man kan vara så j-a egoistisk att man sitter och surfar mitt i trafiken. Så nonchalant mot sina medtrafikanter. Sina medmänniskor.
Tänker att förhoppningsvis skadar han endast sig själv om något händer. Känner skuld över att jag ens tänker så.
Men helt ärligt.
Vänta med att surfa tills du kommer hem. Det är på liv och död. På riktigt.